Den här känslan (efter att jag äntligen fick ur mig hur fucking otillräcklig jag känner mig varje jävla dag, jo, varenda en jävla dag!!). Jo, på riktigt, idag brast alla mina murar, o jag sa rätt ut, högt, HUR på riktigt HUR tröstlöst det känns att aldrig räcka till hur man än försöker. Svaret ikväll var "voj voj"
Nu vet jag inte, är skillnaden i om du är förälder eller inte, eller var ligger det.

Inte bara en gång, utan flera, fick jag voj voj kastat i ansiktet på mig . Jag känner mig....jag vet int, jag e väl bara patetisk?
har kännt mig extra slut då d ha vari mycke sista tiden... e d nå fel på mig? E jag störd o hysterisk för att jag oroar mig för mina barn o vill dom d bästa dom kan få i framtiden? E jag faktiskt bara lat o bortskämd? E d därför mina tårar rinner nu? E d därför jag var o varannan dag gråter i smyg medan jag tömmer bykmaskinen? För att sen torka tårarna, o gå o leka me playmobile me den minsta, o skratta, för att han behöver mig, för att den äldre oxå behöver mig ännu, för att tito behöver mig, o för att vi har försökt få hjälp av staden i 4 år nu, men det lyckas inte, för vi mår för bra....

D e ju hemskt. Att jag har försatt mig i den här situationen (för så har ju allt gått till visst?allt bara mina val?), visst har jag mycket att va glad över, massor. Visst... O d betyder att allt e perfekt, alltid, för så ser d ut utåt, visst?